Tänkte att det var dags att skriva om min kära klåda jag drabbades av, som då ledde till att Frank föddes i vecka 36+2 efter en inducerad förlossning.

 

När jag var i vecka 32-ish började jag få klåda (detta var i början av juli). Det började på händer och fötter, och spred sig ganska snabbt till övriga kroppen. Efter lite googlande visade det sig att detta ska man ta på allvar. Fick komma till Spec-MVC för diverse leverprover, då klådan kan vara tecken på förhöjda nivåre av gallsyra. Det är ofarligt för mig, men för bebis kan de vara rätt allvarligt. Hade till en början något förhöjda levervärden, men gallsyran låg bra. Fick diverse mediciner utskrivna mot klådan, ffa antihistaminer (Tavegyl och Lergigan). Inget hjälpte dock. Fick rådet att duscha kallt, sova utan kläder, smörja med kylbalsam, smörja med mjukgörande. Allt utan större effekt. Klådan kom och gick, det lugnade ner sig i perioder, för att sen komma tillbaka än värre.

 

Blev tillslut sjukskriven, då jag inte fick någon sömn. Tabletterna gjorde även att man blev lite dåsig och trög i skallen. Fick komma in på regelbundna provtagningar och koll av bebis. Kändes tryggt ändå att allt följdes upp. Var ganska tidigt tal om igångsättning, ffa för bebisens skull. Men han mådde helatiden prima därinne, jag däremot mådde allt sämre.

 

I slutet av juli, när jag trillat över i vecka 36 ändrade klådan karaktär. Bristningarna på magen blev illröda, och kliade som satan. Utslag började dyka upp ffa på benen, som sedan spred sig till övriga kroppen. Testade att behandla med receptfri kortisonkräm (grad 1 i styrka), men inget lindrade.

 

På eget initiativ tog jag upp igångsättning med Spec-MVC. Efter att ha gått X antal veckor utan ordentlig sömn var jag verkligen på bristningsgränsen. Klåda är ren tortyr. Fick komma på ett besök och träffa en av läkarna. Hon var rätt tveksam till det hela, och skickade mig till Hudmottagningen för en konsultation där. Fick träffa en jättetrevlig läkare, som direkt kunde konstatera att det var PUPPP jag drabbats av. Hans lösning? Föda barn. Man vet egentligen inte vad PUPPP kommer av, förmodligen en allergisk reaktion på bebisens testosteron (vanliga när man väntar en pojk). Fick stark kortisonkräm utskriven (grad 3 i styrka).

 

Var sedan tillbaka hos läkaren på Spec-MVC. Fick ett OK på igångsättning, när jag inte längre stod ut. Var då i vecka 35+3. Mitt mål var att härda ut till vecka 38+0, men det gick ju inte vägen tyvärr. Natten till ons 3/8 hade jag panik. Klådan var värre än nånsin, jag bara grät och grät. Fick en tid på Spec-MVC på morgonen. Fick en massa lugnande och sömntabletter utskrivna, planen var att i princip droga ner mig. Det gick dock sådär. Nästa morgon, på torsdagen var jag helt slut. Helt förstörd. Läkaren jag hade träffat dagen innan skulle ringa mig under dagen för att stämma av. Jag skrev ett långt mail som nådde henne, där jag fick på pränt hur jag kände mig. Det är svårt att uttrycka sig i tal när man är helt förstörd. När hon sedan ringde upp fick jag beskedet att jag skulle få bli igångsatt under fredagen, den 5/8. Verkligen en sten föll från mitt hjärta!

 

 

Hur hela förlossningen och igångsättningen gick till kan ni läsa HÄR.

 

Förhoppningen var ju att få vakna upp dagen efter förlossningen, helt klåd- och utslagsfri. Blev det så? Eh, NEJ! Fick diverse mediciner, fick OK att fortsätta smörja med kortisonet. Men inget gjorde saken nå bättre. Dag 4 efter fl (tror jag!) fick jag nog, något måste göras! Så efter prat med hud, barnläkare och förlossningsläkare så blev jag ordinerad en dunderkur med kortison i 6 dagar. Vanligtvis tar man typ 1 tablett, en gång per dag. Jag åt 9 tabletter de första dagarna. Dags att chocka kroppen. Började känna skillnad efter 3-4 dagar. Utslagen försvann först, klådan är lite mer envis.

 

För en vecka sen var jag på återbesök på Hudmottagningen, på eget initiativ. Klådan hänger kvar, utslagen är till 99% borta. Fick träffa samma läkare som förra gången, det uppskattades! Han sa att huden ser jättefin ut. Ärren på magen kommer blekna med tiden, även alla småprickar som jag kliat sönder. Klådan får jag nog stå ut med ett tag till. De kommer lugna sig. Han beskrev det som att klådan sitter i nervsystemet nu. Systemet är på helspänn, så minsta lilla kli så kickar de igång till 110%. Så ja, hjärnan tror helt enkelt att det kliar mer än de gör. Låter rätt logiskt ändå.

 

Rådet är iaf att smörja med mjukgörande, allmänt ta hand om huden, undvika sol, så ska det nog ge med sig helt tillslut.

 

Denna klåda är nog bland de värsta jag varit med om. Dock sa hudläkaren att han aldrig träffat en patient som fått PUPPP vid fler graviditeter än en. Så det känns ju lite lugnande iaf. Jag är ändå stolt över mig själv som härdade ut såpass länge som jag gjorde. Jag är otroligt glad att läkarna på BB Sthlm tog mina besvär på allvar. Jag är glad att de tog hänsyn till MITT mående, och inte bara bebisens (många läkare hade nog vägrat sätta igång mig då bebisen mådde bra helatiden).

 

I slutändan gick allt bra! Jag födde en frisk, men dock lite liten, Klibb i vecka 36+2. Man glömmer fort, ärren kommer blekna, och fick ju världens finaste belöning! <3