Jag har varit ganska öppen med att vi ville ha ett syskon till Frank. Både jag och Alexander har vuxit upp med syskon (jag med en syster, han med tre systrar), så ett syskon till Frank har känts självklart för både mig och honom. I en perfekt värld ville jag ha två år mellan kidsen. Eller, att de ska vara födda med två års mellanrum. Så ni snabbtänkta kommer ju då fram till att jag önskade ett syskon under 2018. Men så blir det inte. Vi är beräknade i februari 2019. Livet är så, man kan inte planera allting in i minsta detalj. Tror att allt kommer bli jättebra ändå, såklart. Men en liten sorg finns det ändå att det blir 3 årskullar mellan kidsen.

Anledningen till att det blev som det blev är helt enkelt att det inte tog sig. Så denna gång fick vi hjälp på traven. Jag har en PCO-diagnos i grunden, vilket betyder att jag inte har ägglossning som en ska. Så jag åt en kur med Letrozol, för att hjälpa lite på traven. Det är eg en medicin man tar vid bröstcancer. Det sänker nivåerna med Östrogen, vilket hjälper äl. Och det tog sig på första kuren! Blev rätt chockad faktiskt, hade nog trott att vi skulle behöva traggla några vändor.

Jag plusade den 16/6. Söndagen efter Claras möhippa. Hade då kännt mig så sjukt gravid i typ en vecka. Sa det till Alex, antingen är jag gravid eller så är jag dödssjuk! Så jag hade det på känn, att det skulle bli ett positivt gravtest.

Verkligen alla möjliga känslor på samma gång! Glädje, lättnad, oro. Oro över att det faktiskt händer, och oro över att det ska gå åt skogen. Fick göra ett tidigt UL, i vecka 6 nånting, och då var det minsann ett litet riskorn därinne med ett hjärta som slog!