Är helt skärrad efter helgen. Paniken och skräcken i Franks ögon kommer jag aldrig glömma. Hans gråt, hans panik, hans "aj aj aj mamma!". Att inte kunna lindra. Att inte kunna hjälpa honom. Bara krama, vyssja, klappa, gosa. Försöka lugna. Vi vet ju fortfarande inte varför han hade så ont. Jag bara hoppas att det aldrig blir så igen.

 

Bemötandet vi fick på Närakuten idag.. kändes verkligen som att de inte lyssnade. Att de bara ville dumpa oss vidare till Barnakuten. En akutmottagning som tar emot de allra sjukaste barnen. De som håller på och dör. En Närakut ska mkt väl kunna ta hand om de besvär som Frank uppvisade. Sköterskan på Astrid undrade varför de inte tagit prover på Närakuten. Jadu.. Maktlösheten. Att göra rätt, men ändå så blir det fel. Vi gjorde ju bara som vi blev tillsagda att göra. Jag vill inte belasta vården på fel ställe. Ffa inte för Franks skull. Sitta i ett väntrum i flera timmar är inte superkul. Nu blev valet att vi åkte hem istället. Mamma tyckte att jag skulle göra en anmälan, men vem orkar sånt? Ska en bli sjuk så ska man se till att bli det på vardagar mellan 8-16. Är väl den slutsatsen vi kan dra av helgens spektakel.

 

Frank känns iaf lite bättre nu. Han ser fortfarande väldigt smärtpåverkad ut. Spänd i kroppen, axlarna uppdragna. Får se status i morgon, om vi behöver kontakta BUMM som han är inskriven på (för förkylningsastman). Dit var vi välkomna! Vi blir iaf hemma från förskola å jobb i morgon.