Det är så mkt som snurrar i mitt huvud atm. Inskolning, jobb, graviditeten. Har så nära till gråt. Känns som jag är precis ovan ytan. Minsta lilla sak och jag bryter ihop.

 

Med facit i hand skulle vi ha gjort saker lite annorlunda. Det skolas in 4 barn till samtidigt med F. Hade vi vetat det hade vi nog skjutit upp fsk några veckor. Jag känner att han inte får den uppmärksamhet han behöver. En pedagog säger en sak, en annan en helt annan. Detta är ju saker jag borde ta upp med pedagogerna, men vettefan om jag skulle grejja det utan att börja böla. Om jag har nära till gråt i vanliga fall är ju allt upphöjt till tusen när en är preggo. Jag antar att vi får lyssna på pedagogernas råd, men känns jobbigt när det känns som att Franks inskolning påverkas av de andra barnens. Känner en stress inför jobbet. De har dock varit sjukt förstående med allt, och låtit mig vara hemma 3 extra dagar. Just nu känns dock steget enormt för F att gå från 9-13.30 till 7-17. Jag har ju ingen erfarenhet av att skola in på fsk, så jag har ingen aning om hur lång tid det tar innan de kan gå full tid. Men tänker lite, hur ska han kunna vänja sig om han inte är där lixom?

 

Ah, jag vet inte. Svammel. Funderingar. Som sagt, allt blir värre när man är preggo dessutom.

 

Ska fixa lite mat nu. Ikväll sen är det styrelsemöte med brf-en. Hoppas på ett kort och snabbt möte!