När man genuint får den frågan, å allt bara släpper. Det är skönt att gråta ibland, å för jävla viktigt att visa sig sårbar.

Hösten har varit tung. Åter till vardag efter ett sommarlov som inte alls blev nå bra. Åter till en vardag som följts av sjukdomar å förkylningar typ konstant. Stress över jobb, att inte räcka till där. Stress över hemmet och barnen, att inte räcka till där heller. En högpresterande tvåbarnsmorsa, som sover dåligt, har fått (andra) problem med magen och dessutom precis börjat med hormonellt preventivmedel. Ja ni hör ju, väggen är inte långt bort.

Så vad gör man?

Lägga till saker, ta bort annat. Göra sånt som ger energi utan att ta bort för mkt annat. Fylla på med positiva saker, men också kunna säga nej till annat. Fokusera på det som är bra, kunna stänga bort det som är dåligt. Förändra det som går.

Blivit erbjuden samtalsstöd via jobbet. Får se hur jag gör med det. Är expert på att prata med kuratorer, paykologer å allt vad det heter, på så sätt att jag säger det jag förväntas säga. Klarar det muntliga provet lixom. Hittills har ingen sett igenom det. Så onödigt mot en själv, bättre å vara ärlig å släppa guarden. Men det är fan svårt att visa sig sårbar.

Det blir nog bra i slutändan.