Min förlossning

Lördag 2/2 kl 7.30 ringde jag in till Förlossningen på KS i Solna. En trevlig röst i andra änden förklarade att morgonen och förmiddagen såg fullsmockad ut, så vi var välkomna till klockan 14. Vi hade mao världens längsta förmiddag framför oss. Det gjorde väl inte så mkt egentligen, hann vi stöka undan lite i lugn och ro, packa det sista och krama Frank och min mamma hejdå.
 
1 minut över 14 anmälde vi vår ankomst. Barnmorskan såg väldigt stressad ut, och förklarade att det var en del väntan redan nu. Lite bitter över det, men bara å gilla läget. Efter nån halvtimme fick vi komma in för en första undersökning. Ctg kopplades, blodtryck, urinprov och en vaginal undersökning. Barnmorskan tyckte att jag var öppen 2cm, å att tappen krympt till 2cm på längden (från ca 4cm). Hon konsulterade läkare och de kom fram till att jag "slapp" behandling med prostaglandiner (hormon som påskyndar tappens mognande), vi kunde direkt sätta en "ballongkateter". Den kom på plats vid 16.50. Rätt obehagligt att sätta in den, men de kändes okej. Efter detta blev vi flyttade till förlossningen. Vi fick vårt rum, och gjorde oss hemmastadda.
 
Barnmorsketeam nummer 1 kommer in. Ctg kopplas, med trådlösa dosor. Så skönt att slippa lite sladdar denna gång. Hon förklarade att hon kommer komma en gång i halvtimmen och dra i katetern. När jag öppnat mig tillräckligt kommer den att flyga ut. Jag byter om till sjukhusskjorta, packar upp lite, kikar lite TV, försöker få tiden att gå. Vid 19.30, på tredje draget, så åker katetern ut. Värkarna börjar så smått komma, de går att andas igenom. Häftig känsla att känna hur kroppen börjar arbeta. Börjar göra mig bekant med lustgasen här någonstans. Var väldigt tveksam till den först, men den blev en trygghet. Något fysiskt att luta sig mot under värken. Vid 20-tiden tas hinnorna och en skalpelektrod sätts (reggar barnets hjärtljud). Ctg kan således kopplas bort. Jag hade även tagit upp smärtlindring med epidural tidigt i förloppet, för att ha den på plats. Vi kom dock fram till att en EDA skulle stoppa upp förloppet, så bestämde mig för att avvakta med den. Skulle sen visa sig vara ett stort misstag!

(null)
Sista bilderna på magen.

(null)
Värkarna börjar komma igång.
 
Barnmorsketeam nummer 2 tar över kl 21. En himla go barnmorska, och typ världens mest underbara uska! Värkarna kom, men inte tillräckligt tätt. Jag var fortfarande "bara" var öppen ca 3cm, så det kopplades värkstimulerande dropp. Den har direkt effekt, värkarna kommer tätare och ökar i intensitet. Känner nu att det är dags att få epidural. Enligt journalen så ber jag om detta kl 22.30. Narkosläkaren kommer ner, och saker och ting känns väldigt förvirrat just nu. Helt plötsligt pratas det om blodprover som måste tas innan epiduralen kan sättas. I detta skede så ökar värkarna mer och mer. De är hanterbara med hjälp av lustgasen, och med mkt pepp från Alexander och uskan. Börjar bli lite lätt stressad över att det dröjer med epiduralen. Först vid 00.21 sätts den på plats. Då är jag mitt uppe i en intensiv period med jobbiga värkar. Att behöva sitta så stilla jag bara kan, samtidigt ta värkar som gör mer och mer ont. Det var precis det jag ville undvika genom att få en epidural i tidigt skede. Mitt i allt detta så svimmar Alexander, så det blev ett himla pådrag inne i rummet. Epiduralen kommer tillslut på plats iaf på andra försöket. Smärtlindringen uteblir dock. Jag kan fortfarande känna mina värkar. De är betydligt lindrigare, men jag får inte den effekt som en önskar av en epidural. Så jag får ingen direkt vila. De ökar dosen, men det gör ingen direkt skillnad. Får fortfarande använda lustgasen för att ta mig igenom värkarna. Börjar känna mig ganska konstig i kroppen. Fryser och skakar, är avdomnad i huden. Kämpar på där under natten. Öppnar mig ändå rätt bra under denna period, är lite osäker men tror jag är öppen 10cm vid 5-tiden. Halvtimmen innan så får jag en sån sjuk illamåendeattack. Aldrig mått så illa i hela mitt liv! Det beror alltså på att bebisen passerar nån himla nerv som triggar igång detta. Jag får panik av detta, och det påverkar bebisen vars hjärtljud går ner. Blir ett himla pådrag, jag får ställa mig på alla fyra, och får bricanyl för att få igång bebis igen. En himla massa folk kommer till rummet, så inser verkligen att det är rätt kritiskt. Men bebis repar sig, och hjärtljuden återhämtar sig fint. Här hjälper epiduralen noll, har väldigt smärtsamma värkar. Narkosläkare kontaktas vid 6.50 då de vill att någon kontrollerar Edan. Läkaren står dock upptagen, så detta görs aldrig. Känner att jag tappar kontrollen mer och mer. Vill flera gånger bara ge upp och skita i allt. Någon annan får föda ut mitt barn. Förlossningsförloppet går trögt. Bebis vill inte komma ner ordentligt i kanalen, fastnar nånstans på vägen. Får väldigt bra stöd återigen av uskan Sofia, peppar mig genom värkarna.
 
Barnmorsketeam 3 tar över vid 7-tiden. Hon gör en kontroll och konstaterar att bebisen inte kommit ner så mkt längre, ligger vid spinae som är typ halvvägs ner vad jag förstått det som. Läkare kontaktas vid 7.45 för vidare handläggning (enligt journalen). Jag uppmanas att försöka sitta mer upprätt, försöker komma över till pallen, men mina ben bär mig inte. Framförallt högerbenet är helt borta. Sitter en stund på sängkanten och tar värkarna. Vid 8-tiden noteras att jag är vädligt trött, uppgiven. Jag var verkligen helt slut. Både fysiskt men ffa mentalt. Har sån sjuk smärta vid värkarna, och jag känner verkligen att de ger ingenting. Får provkrysta för att få ner barnet mer, men det känns som att det inte händer ett piss. Eller jo, jag skiter på mig! Nu har jag varit öppen 10cm i 3h, och enligt "protokoll" ska bebis helst vara ute by now. Läkaren konsulteras igen. Efter att ha krystat på värkar (alltså INTE krystvärkar!) i typ 40 minuter har det inte hänt sådär jättemkt. Så de beslutar sig för att hjälpa bebis med en sugklocka. Här nånstans har jag gett upp för längesen. Jag är verkligen helt borta, allt är som en dimma. Värkarna gör så sjukt ont, känns som jag ska sprängas. 8.44 sätts sugklockan, och jag tror att det krävs 4 drag/värkar för att han ska komma ut. Sista krystningen behöver de inte drag något alls. 8.55 föds Lillebror. En helt perfekt kladdig liten varelse läggs på mitt bröst och lättnaden sköljer över mig. Han skrek inget, men får höra av någon i rummet att hon känner en puls. De försöker massera igång honom på mitt bröst, men de behöver snart ta honom till bordet för lite behandling. Navelsträngen klipps ganska omgående, då bebis behöver lite hjälp. Alex får äran att klippa! Nån minut senare krystar jag ut moderkakan. En barnläkare inspekterar huvudet, och det ses en ganska betydande svullnad efter sugklockan. Bebis har nu börjat skrika, och han får åter komma till mitt bröst. Sån känsla, sån lycka!

(null)
En sån lättnad! <3
 
En läkare tillkallas för att bedöma bristningsgraden. Har en större, lite djupare, och en ytlig. Båda sys av läkaren. Barnmorskan syr även en ytlig bristning i huden. Jag var rätt medtagen efter förlossningen. Vi får ligga mkt hud mot hud. Bebis försöker snutta lite. Vi får in den klassiska födelse-brickan med smörgås och äppeldricka. Så gott att äntligen få i sig lite mat!
 
Förlossningen blev precis så som jag INTE ville att det skulle bli. En mardröm, där jag helt tappar kontrollen. Är en del saker som borde gjorts annorlunda. Att epiduralen dröjde nästan 2h är helt orimligt. Den smärta jag kände på slutet var utom denna värld. Narkosen kontaktades, för att bedöma epirudalens läge. Men detta rann ut i sanden. JA, jag vet att det gör ont att föda barn. Men detta var långt ifrån okej. Fick mkt fint stöd under eftervårdstiden. Fått tankar och funderingar bekräftade. Blev tidigt erbjuden kontakt med Auroramottagningen, ska dit i början på mars. Behöver få bearbeta detta.
 
Min revansch uteblev tyvärr. Och det är en stor sorg att jag inte kan se tillbaka på två fina förlossningar, utan jag ser bara ett stort misslyckande. Jag hoppas att dom känslorna så sakta byts ut till någon form av stolthet och glädje. Jag har iaf fått världens finaste belöningar för det! <3

Cassandra
2019-02-09 @ 09:53:11

Blir så ledsen av att läsa. Påminner så mkt om min första förlossning och den där känslan av misslyckande. Skönt du fått bra stöd efteråt och får komma till auroramottagning. Det har hjälpt mig mkt. Så grym du är! Stor kram

Svar: ❤️
malin.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

malin.

Bättre, sämre eller lika?

RSS 2.0