Återbesök hos barnmorskan

Idag har jag varit hos min barnmorska på återbesök. Skulle ha gått för två veckor sedan, men blev sjuk så vi sköt lite på't. Tycker absolut att man ska gå på det återbesöket, för å knyta ihop säcken lixom. Vi pratade en del om fölossningen, hur allt gick å sådär. Var skönt att få reflektera lite med lite distans till det hela. Hur det känns nu, vad gick bra, vad gick mindre bra osv.
 
Hon gjorde även en gynundersökning. Jag sprack ju en del, och fick sy. Så ville ha ett OK att det läkt ihop som det ska, och det har det. Hon sa att det inte syndes några spår alls efter bristningen. Jätteskönt att höra! Jag har även varit duktig med att köra bäckenbottenövningar mha MammaMage-appen och hon sa att det definitivt gett resultat. Hon testade nämligen knipsyrkan både där fram och där bak, och jag var väldigt stark därnere! Haha, bra att några muskler är fit iaf! :P
 
Vi pratade även lite om preventivmedel osv. Så himla svårt dedär, hur vi ska göra. Det är ingen hemlighet att vi vill ha ett syskon till Frank. Frågan är bara när vi ska börja försöka. Är det värt att börja med ppiller igen? Jag använde mig ju av Natural Cycles för att bli gravid, ska jag förlita mig på det i motsatt syfte? Har iaf börjat mäta min temp lite nu senaste veckorna. Och det är lätt att man glömmer. När jag vaknar är de oftast för att F är ledsen, och behöver mig NU! Då hinner man inte riktigt med att mäta sin temp. Sen är de ju försent lixom!
 
Ah, vi får se helt enkelt!

PUPPP

Tänkte att det var dags att skriva om min kära klåda jag drabbades av, som då ledde till att Frank föddes i vecka 36+2 efter en inducerad förlossning.
 
När jag var i vecka 32-ish började jag få klåda (detta var i början av juli). Det började på händer och fötter, och spred sig ganska snabbt till övriga kroppen. Efter lite googlande visade det sig att detta ska man ta på allvar. Fick komma till Spec-MVC för diverse leverprover, då klådan kan vara tecken på förhöjda nivåre av gallsyra. Det är ofarligt för mig, men för bebis kan de vara rätt allvarligt. Hade till en början något förhöjda levervärden, men gallsyran låg bra. Fick diverse mediciner utskrivna mot klådan, ffa antihistaminer (Tavegyl och Lergigan). Inget hjälpte dock. Fick rådet att duscha kallt, sova utan kläder, smörja med kylbalsam, smörja med mjukgörande. Allt utan större effekt. Klådan kom och gick, det lugnade ner sig i perioder, för att sen komma tillbaka än värre.
 
Blev tillslut sjukskriven, då jag inte fick någon sömn. Tabletterna gjorde även att man blev lite dåsig och trög i skallen. Fick komma in på regelbundna provtagningar och koll av bebis. Kändes tryggt ändå att allt följdes upp. Var ganska tidigt tal om igångsättning, ffa för bebisens skull. Men han mådde helatiden prima därinne, jag däremot mådde allt sämre.
 
I slutet av juli, när jag trillat över i vecka 36 ändrade klådan karaktär. Bristningarna på magen blev illröda, och kliade som satan. Utslag började dyka upp ffa på benen, som sedan spred sig till övriga kroppen. Testade att behandla med receptfri kortisonkräm (grad 1 i styrka), men inget lindrade.
 
På eget initiativ tog jag upp igångsättning med Spec-MVC. Efter att ha gått X antal veckor utan ordentlig sömn var jag verkligen på bristningsgränsen. Klåda är ren tortyr. Fick komma på ett besök och träffa en av läkarna. Hon var rätt tveksam till det hela, och skickade mig till Hudmottagningen för en konsultation där. Fick träffa en jättetrevlig läkare, som direkt kunde konstatera att det var PUPPP jag drabbats av. Hans lösning? Föda barn. Man vet egentligen inte vad PUPPP kommer av, förmodligen en allergisk reaktion på bebisens testosteron (vanliga när man väntar en pojk). Fick stark kortisonkräm utskriven (grad 3 i styrka).
 
Var sedan tillbaka hos läkaren på Spec-MVC. Fick ett OK på igångsättning, när jag inte längre stod ut. Var då i vecka 35+3. Mitt mål var att härda ut till vecka 38+0, men det gick ju inte vägen tyvärr. Natten till ons 3/8 hade jag panik. Klådan var värre än nånsin, jag bara grät och grät. Fick en tid på Spec-MVC på morgonen. Fick en massa lugnande och sömntabletter utskrivna, planen var att i princip droga ner mig. Det gick dock sådär. Nästa morgon, på torsdagen var jag helt slut. Helt förstörd. Läkaren jag hade träffat dagen innan skulle ringa mig under dagen för att stämma av. Jag skrev ett långt mail som nådde henne, där jag fick på pränt hur jag kände mig. Det är svårt att uttrycka sig i tal när man är helt förstörd. När hon sedan ringde upp fick jag beskedet att jag skulle få bli igångsatt under fredagen, den 5/8. Verkligen en sten föll från mitt hjärta!
 
Å värre än såhär såg de faktiskt ut!
 
Hur hela förlossningen och igångsättningen gick till kan ni läsa HÄR.
 
Förhoppningen var ju att få vakna upp dagen efter förlossningen, helt klåd- och utslagsfri. Blev det så? Eh, NEJ! Fick diverse mediciner, fick OK att fortsätta smörja med kortisonet. Men inget gjorde saken nå bättre. Dag 4 efter fl (tror jag!) fick jag nog, något måste göras! Så efter prat med hud, barnläkare och förlossningsläkare så blev jag ordinerad en dunderkur med kortison i 6 dagar. Vanligtvis tar man typ 1 tablett, en gång per dag. Jag åt 9 tabletter de första dagarna. Dags att chocka kroppen. Började känna skillnad efter 3-4 dagar. Utslagen försvann först, klådan är lite mer envis.
 
För en vecka sen var jag på återbesök på Hudmottagningen, på eget initiativ. Klådan hänger kvar, utslagen är till 99% borta. Fick träffa samma läkare som förra gången, det uppskattades! Han sa att huden ser jättefin ut. Ärren på magen kommer blekna med tiden, även alla småprickar som jag kliat sönder. Klådan får jag nog stå ut med ett tag till. De kommer lugna sig. Han beskrev det som att klådan sitter i nervsystemet nu. Systemet är på helspänn, så minsta lilla kli så kickar de igång till 110%. Så ja, hjärnan tror helt enkelt att det kliar mer än de gör. Låter rätt logiskt ändå.
 
Rådet är iaf att smörja med mjukgörande, allmänt ta hand om huden, undvika sol, så ska det nog ge med sig helt tillslut.
 
Denna klåda är nog bland de värsta jag varit med om. Dock sa hudläkaren att han aldrig träffat en patient som fått PUPPP vid fler graviditeter än en. Så det känns ju lite lugnande iaf. Jag är ändå stolt över mig själv som härdade ut såpass länge som jag gjorde. Jag är otroligt glad att läkarna på BB Sthlm tog mina besvär på allvar. Jag är glad att de tog hänsyn till MITT mående, och inte bara bebisens (många läkare hade nog vägrat sätta igång mig då bebisen mådde bra helatiden).
 
I slutändan gick allt bra! Jag födde en frisk, men dock lite liten, Klibb i vecka 36+2. Man glömmer fort, ärren kommer blekna, och fick ju världens finaste belöning! <3
 
<3

Min förlossningsberättelse

OBS! Detta är MIN förlossningsberättelse, skrivet ur mitt minne. Jag kan ha blandat ihop, kastat om, men det är såhär jag upplevde det.
 
Fredagen den 5 augusti kl 19.00 blev vi inskrivna på förlossningen på BB Stockholm för en sk igångsättning. Anledningen till att jag blev igångsatt tidigare är att jag hade sån jävla klåda över hela kroppen som gjorde mig galen. Därför togs beslutet att sätta igång förlossningen i vecka 36+0 (han föddes sedan på 36+2).
 
Vi blev mottagna av en barnmorska vid namn Maria. Blev hänvisade till vårt rum, ett lite enklare rum som delades med en mamma till. En läkare kom och gjorde en första bedömning, typ helt omogen tapp. Fick en sk Propess, en tampongliknande grej som fördes in och skulle sitta i 24 h. I den finns ett hormon som gör att tappen ska mogna. Kvällen och natten flyter på utan större känningar. Rätt långtråkigt, fanns inte så mkt att roa oss med. De kollar bebis med CTG med jämna mellanrum.
 
Hela lördagen går vi bara och väntar. Såhär i efterhand vettefan hur vi fick tiden att gå. Vi höll oss mest på rummet, förutom vid måltiderna då vi gick ut till köket. Kände fortfarande ingen effekt av Propessen. Vid 20 kom läkaren för en ny bedömning. Hade inte hänt sådär jättemkt. Nu applicerades en gel vid tappen med samma typ av hormon för fortsatt stimulering av tappen. Hade svårt för att sova, mestadels pga klådan, så fick lite medicin och sömntablett.
 
Vid 3 på söndag morgon börjar det äntligen kännas lite, som mensvärk ungefär. Fick alvedon och en värmekudde. Någon timme senare var smärtan väldigt kraftig. Hade troligen en liten vattenavgång. Blev ordinerad Bricanyl samt morfin för att lugna smärtan, utan större effekt. Värkarna, sk pinvärkar (asont men noll effekt) var riktigt jobbiga. Kom in en himla passa folk framåt morgonen. Fick akupunktur och massage för att lindra, men gav inte så stor effekt. Blev nu flyttad till ett förlossningsrum, nu började det hända saker äntligen. Klockan var nu 7 på morgonen.
 
En narkosläkare tillkallades och en EDA sattes direkt. Fick egentligen inte välja, utan den barnmorska som hade hand om oss sa att det är bäst att vi gör så. Känns skönt såhär i efterhand att det beslutet bara togs, hade nog aldrig orkat annars. Var lite obehagligt att sätta katetern, men var nog bedövningssprutan för det som kändes mest. De tog sedan hål på hinnorna ordentligt för att påskynda det hela litegrann, och bebis fick en elektrod på huvudet för att registrera hjärtljuden. Minns att jag tyckte det var jobbigt med alla sladdar å slangar överallt, kände mig instängd.
 
Vid 10 kopplades värkstimulerande dropp. EDAn gjorde sitt, så kunde vila en hel del vilket behövdes! Hjärtljuden pendlade lite på bebisen, vet inte riktigt vad som hände men fick ligga på ena sidan för att han skulle komma igång igen. Öppnade mig de sista 5 cm på bara en timme, så vid 12 var jag helt öppen. Vid kl 14, strax innan barnmorskebytet började trycket nedåt. Bedövningen lindrade en del, men upplevde att trycket i sig gjorde asont. Började känna mig trött i kroppen, mina ben gjorde så jääävla ont.
 
Ny barnmorska tog alltså över vid 14. Blev rätt depp över de, då jag gillade den barnmorska jag hade. Men det var bara å gilla läget å fortsätta kämpa. Ville ge upp sååå många gånger, hade svårt att få till en lugn andning, blev sjukt provocerad av att alla sa åt mig hur jag skulle göra helatiden. Såhär i efterhand skäms man nästan lite över sitt beteende, men de får nog vara med om en hel del!
 
Smärtan och trycket nedåt blev bara värre och värre, tyckte EDAn inte hjälpte så mkt längre. Fick lite lätt panik mellan varven, mest för att jag kände att jag inte hade koll på saker och ting. Testade lite olika positioner, det jag gillade mest var att sitta på förlossningspallen med Alex bakom mig. Så skönt att känna hans starka armar som stöd. När mina ben tröttnade allt för mkt så låg jag ner på rygg i sängen, eller på sidan. Testade även lustgas, och jag tror att det gav mig lite extra energi för på nåt sätt samlade jag ihop mig lite efter de.
 
Klockan var nu vid 16. Värkarna började glesas ut. Fick ändå testa att provkrysta lite med lite olika tekniker. Bebisen hade inte riktigt kommit ner helt i bäckengången, så det gav inte så stor effekt. En läkare tillkallades, och de beslutade att ta till en sugklocka för att få ut honom. På bara en sekund så var det typ 8 pers inne i rummet. När läkaren visade sugklockan blev jag livrädd, den var ju sjukt stor! Men det kändes inget alls när den sattes. Fick lite panik, då jag inte kände att jag visste vad jag skulle göra. Det gjorde så jääävla ont just nu. Krävdes tre krystningar/dragningar för att få ut bebisen. Mellan värkarna, när bebisen vilar och töjer ut huden, gjorde det så jävla ont. Kändes som att hela muttan brann typ. Men känslan när han gled ut, den lättnaden av smärta, så jävla häftigt! Splash sa de typ!
 
Sekundrarna innan han började skrika kändes som hundra år. Han hade navelsträngen runt halsen, och var lite medtagen, så tog en stund innan han kom igång. De la honom på mitt bröst, skakade lite på honom, och så började han skrika tillslut. Asså den lättnaden! Hann tänka både den ena och den andra hemska tanken innan han skrek. Fyfan! Han var så äcklig när han kom ut! Får man säga så?! Helt blodig, och täckt med fosterfett. Så äcklig, och så himla fin och perfekt och underbar på samma gång. Herregud, den känslan asså!
 
16.56 kom han ut. Nästan 48 h efter det hela sattes igång. Hade försökt förbereda mig på ett långsamt förlopp, men var ändå rätt tufft att det tog sån tid. Mkt dötid lixom. Alex fick klippa navelsträngen, och moderkakan krystades fram en stund senare. Fick se hur den såg ut, sjukaste jag sett typ! Tänkt att ett liv har bildats av den, i magen. Så jäkla häftigt!
 
Blev sedan undersökt för bristningar. Inga yttre, men hade en del inre bristningar. En läkare tillkallades, och det beslutades att det skulle sys på operation. Här blev allt lite kaos. Alex och plutten blev flyttade till ett eftervårdsrum, och jag rullades ner på op utan information om vad som skulle ske egentligen. Blev väldigt väl omhändertagen på op, själva stygnen tog bara 10 minuter. Blev skickad till uppvaket med info om att Alex och plutten skulle vara där. Men nej, det var tydligen fel. Och fick då veta att jag skulle ligga där minst 3h pga bedövningen. Bröt ihop totalt! Fick dessutom massa feber och högt blodtryck, förmodligen för att jag var så uppjagad, så blev kvar där till efter midnatt. Gjorde mig lite lätt osams med en av personalen därnere, tyckte hon var så oförstående över att jag var ledsen. Hade jag fått infon INNAN jag rullades ner, att uppvaket skulle ta minst 3h, hade jag nog varit lite lugnare. Och att det sedan inte gick att Alex och plutten kom ner gjorde mig ju ännu mer ledsen. Tillslut kunde Alex komma ner en stund iaf.
 
Vid halv ett fick jag äntligen komma upp till BB igen. Var så sjukt trött, men hade svårt för att sova. Minns egentligen ingenting från den natten. Vi fick in den klassiska brickan med mackor och bubbel.
 
En helt ny liten Klibb. <3
2680 gram tung, och 47 cm lång.
 
Efter omständigheterna en bra förlossning. Blev ombedd att skatta min förlossning på en skala 1-10, där 10 var bästa tänkbara. Tror jag gav den en 7a. Såklart hade jag ju önskat att kroppen hade fått göra allt jobb själv, och inte bli påtvingad en förlossning. Men läget var som det var, och jag är glad att mina besvär togs på allvar. Allt gick ju efter omständigheterna bra, vi har fått en fullt frisk son som dock är lite liten. Men han är pigg och glad, dom få minutrarna han är vaken. Vår älskade lilla Klibb!

malin.

Bättre, sämre eller lika?

RSS 2.0