Fredagen den 5 augusti kl 19.00 blev vi inskrivna på förlossningen på BB Stockholm för en sk igångsättning. Anledningen till att jag blev igångsatt tidigare är att jag hade sån jävla klåda över hela kroppen som gjorde mig galen. Därför togs beslutet att sätta igång förlossningen i vecka 36+0 (han föddes sedan på 36+2).

 

Vi blev mottagna av en barnmorska vid namn Maria. Blev hänvisade till vårt rum, ett lite enklare rum som delades med en mamma till. En läkare kom och gjorde en första bedömning, typ helt omogen tapp. Fick en sk Propess, en tampongliknande grej som fördes in och skulle sitta i 24 h. I den finns ett hormon som gör att tappen ska mogna. Kvällen och natten flyter på utan större känningar. Rätt långtråkigt, fanns inte så mkt att roa oss med. De kollar bebis med CTG med jämna mellanrum.

 

Hela lördagen går vi bara och väntar. Såhär i efterhand vettefan hur vi fick tiden att gå. Vi höll oss mest på rummet, förutom vid måltiderna då vi gick ut till köket. Kände fortfarande ingen effekt av Propessen. Vid 20 kom läkaren för en ny bedömning. Hade inte hänt sådär jättemkt. Nu applicerades en gel vid tappen med samma typ av hormon för fortsatt stimulering av tappen. Hade svårt för att sova, mestadels pga klådan, så fick lite medicin och sömntablett.

 

Vid 3 på söndag morgon börjar det äntligen kännas lite, som mensvärk ungefär. Fick alvedon och en värmekudde. Någon timme senare var smärtan väldigt kraftig. Hade troligen en liten vattenavgång. Blev ordinerad Bricanyl samt morfin för att lugna smärtan, utan större effekt. Värkarna, sk pinvärkar (asont men noll effekt) var riktigt jobbiga. Kom in en himla passa folk framåt morgonen. Fick akupunktur och massage för att lindra, men gav inte så stor effekt. Blev nu flyttad till ett förlossningsrum, nu började det hända saker äntligen. Klockan var nu 7 på morgonen.

 

En narkosläkare tillkallades och en EDA sattes direkt. Fick egentligen inte välja, utan den barnmorska som hade hand om oss sa att det är bäst att vi gör så. Känns skönt såhär i efterhand att det beslutet bara togs, hade nog aldrig orkat annars. Var lite obehagligt att sätta katetern, men var nog bedövningssprutan för det som kändes mest. De tog sedan hål på hinnorna ordentligt för att påskynda det hela litegrann, och bebis fick en elektrod på huvudet för att registrera hjärtljuden. Minns att jag tyckte det var jobbigt med alla sladdar å slangar överallt, kände mig instängd.

 

Vid 10 kopplades värkstimulerande dropp. EDAn gjorde sitt, så kunde vila en hel del vilket behövdes! Hjärtljuden pendlade lite på bebisen, vet inte riktigt vad som hände men fick ligga på ena sidan för att han skulle komma igång igen. Öppnade mig de sista 5 cm på bara en timme, så vid 12 var jag helt öppen. Vid kl 14, strax innan barnmorskebytet började trycket nedåt. Bedövningen lindrade en del, men upplevde att trycket i sig gjorde asont. Började känna mig trött i kroppen, mina ben gjorde så jääävla ont.

 

Ny barnmorska tog alltså över vid 14. Blev rätt depp över de, då jag gillade den barnmorska jag hade. Men det var bara å gilla läget å fortsätta kämpa. Ville ge upp sååå många gånger, hade svårt att få till en lugn andning, blev sjukt provocerad av att alla sa åt mig hur jag skulle göra helatiden. Såhär i efterhand skäms man nästan lite över sitt beteende, men de får nog vara med om en hel del!

 

Smärtan och trycket nedåt blev bara värre och värre, tyckte EDAn inte hjälpte så mkt längre. Fick lite lätt panik mellan varven, mest för att jag kände att jag inte hade koll på saker och ting. Testade lite olika positioner, det jag gillade mest var att sitta på förlossningspallen med Alex bakom mig. Så skönt att känna hans starka armar som stöd. När mina ben tröttnade allt för mkt så låg jag ner på rygg i sängen, eller på sidan. Testade även lustgas, och jag tror att det gav mig lite extra energi för på nåt sätt samlade jag ihop mig lite efter de.

 

Klockan var nu vid 16. Värkarna började glesas ut. Fick ändå testa att provkrysta lite med lite olika tekniker. Bebisen hade inte riktigt kommit ner helt i bäckengången, så det gav inte så stor effekt. En läkare tillkallades, och de beslutade att ta till en sugklocka för att få ut honom. På bara en sekund så var det typ 8 pers inne i rummet. När läkaren visade sugklockan blev jag livrädd, den var ju sjukt stor! Men det kändes inget alls när den sattes. Fick lite panik, då jag inte kände att jag visste vad jag skulle göra. Det gjorde så jääävla ont just nu. Krävdes tre krystningar/dragningar för att få ut bebisen. Mellan värkarna, när bebisen vilar och töjer ut huden, gjorde det så jävla ont. Kändes som att hela muttan brann typ. Men känslan när han gled ut, den lättnaden av smärta, så jävla häftigt! Splash sa de typ!

 

Sekundrarna innan han började skrika kändes som hundra år. Han hade navelsträngen runt halsen, och var lite medtagen, så tog en stund innan han kom igång. De la honom på mitt bröst, skakade lite på honom, och så började han skrika tillslut. Asså den lättnaden! Hann tänka både den ena och den andra hemska tanken innan han skrek. Fyfan! Han var så äcklig när han kom ut! Får man säga så?! Helt blodig, och täckt med fosterfett. Så äcklig, och så himla fin och perfekt och underbar på samma gång. Herregud, den känslan asså!

 

16.56 kom han ut. Nästan 48 h efter det hela sattes igång. Hade försökt förbereda mig på ett långsamt förlopp, men var ändå rätt tufft att det tog sån tid. Mkt dötid lixom. Alex fick klippa navelsträngen, och moderkakan krystades fram en stund senare. Fick se hur den såg ut, sjukaste jag sett typ! Tänkt att ett liv har bildats av den, i magen. Så jäkla häftigt!

 

Blev sedan undersökt för bristningar. Inga yttre, men hade en del inre bristningar. En läkare tillkallades, och det beslutades att det skulle sys på operation. Här blev allt lite kaos. Alex och plutten blev flyttade till ett eftervårdsrum, och jag rullades ner på op utan information om vad som skulle ske egentligen. Blev väldigt väl omhändertagen på op, själva stygnen tog bara 10 minuter. Blev skickad till uppvaket med info om att Alex och plutten skulle vara där. Men nej, det var tydligen fel. Och fick då veta att jag skulle ligga där minst 3h pga bedövningen. Bröt ihop totalt! Fick dessutom massa feber och högt blodtryck, förmodligen för att jag var så uppjagad, så blev kvar där till efter midnatt. Gjorde mig lite lätt osams med en av personalen därnere, tyckte hon var så oförstående över att jag var ledsen. Hade jag fått infon INNAN jag rullades ner, att uppvaket skulle ta minst 3h, hade jag nog varit lite lugnare. Och att det sedan inte gick att Alex och plutten kom ner gjorde mig ju ännu mer ledsen. Tillslut kunde Alex komma ner en stund iaf.

 

Vid halv ett fick jag äntligen komma upp till BB igen. Var så sjukt trött, men hade svårt för att sova. Minns egentligen ingenting från den natten. Vi fick in den klassiska brickan med mackor och bubbel.