Med Frank fick jag inte amma, då jag åt höga doser kortison efter förlossningen (för min PUPPP). Så Frank matades med ersättning på heltid från dag 1. Min erfarenhet av flaska och ersättning är till största del positiv. Det enda negativa var att han blev förstoppad en period. Oklart dock om det berodde på ersättningen, eller om han hade blivit det ändå.

 

Inför Lillebrors ankomst har jag varit väldigt kluven i amningsfrågan. Ska jag amma, eller ska jag inte amma? Direkt jag fick upp honom på bröstet så började han snutta. Den känslan var verkligen magisk! Då han var rätt medtagen efter förlossningen behövde vi tilläggsmata med ersättning första dygnen. Men jag kände ändå nånstans att jag ville ge amningen en chans.

 

Sen kom efterdyningarna efter förlossningen. En tuff upplevelse i sig. Addera då ett ben som inte fungerar, som gjorde mig låst till sängen. Det var droppen. Jag behövde avlastningen från Alexander. Jag vågade inte lita på att min egen kropp skulle klara av att hålla i mitt barn. Så jag tog beslutet att inte amma.

 

Jag förstår att folk blir nyfikna på varför jag inte ammar. Det är ju det mest naturliga i hela världen, att mitt barn får sin näring ifrån mig. Så jag förstår varför följdfrågan "varför?" kommer. Dock förstår jag inte den ifrågasättande tonen som ibland följer. Vad spelar det egentligen för roll varför jag inte valt att amma? Jag är mkt väl påläst i ämnet. Är ofta äldre som menar på att ammande barn får bättre immunförsvar, slipper allergier osv. Det är bullshit. Studier som gjorts på äldre barn har visat att det inte är någon signifikant skillnad på barn som ammats och barn som fått ersättning.

 

Flaskmatning är under omständigheterna det som kommer fungera bäst för oss helt enkelt.